Anger management
Det jobbar en kille på mitt jobb som aldrig har blivit arg i princip. Det låter konstigt men han har typ ingen ilska i sig. Han blir aldrig irriterad och skulle inte döda en fluga.
Jag frågade alla möjliga frågor om när han skulle tänkas bli arg. Men om någon skulle knuffa honom på stan eller slänga dörren i ansiktet när han ska gå igenom den så skulle han mest bli ledsen och undrande.
Det får mig att tänka på hur arg jag är. Hur irriterad jag bli minst en gång om dagen. Det är ju inte mitt problem att andra är dumma i huvet och inte kan visa andra personer respekt. Men ändå så blir jag arg och frustrerad.
Jag är fascinerad. Inre ro, hur är det med den egentligen?
Hela min drivkraft var ilska fram tills jag insjuknade i depression första gången. Ilska mot mina föräldrar, ilska mot världen som behandlade mig som piss. Efter att jag blev sjuk fanns inte orken att vara arg, då började jag kunna förlåta och se saker lugnare. Det har gått upp och ner med åren men nu när jag är jämnare i humöret blir jag inte alls lika arg längre. Det är så himla skönt. :)